Första gången jag förstod att jag hade dynamit i nävarna var jag 14 år. Det var sista året jag gick omkring med skolmössa. Jag stod vid Göteborgsbiografen Skansen och var på väg ut när en stor löjd (löjlig typ) slog mössan av mig. Jag vände mig om och tittade på honom. Det var vad han väntat på.
-var det något pysen? I så fall, kom med!
Vi gick ut. Utanför fanns en sandlåda för barn. Där skulle vi göra upp. Mitt enda sällskap var en grabb som kallades Tattar-Arne, medan löjden hade ett helt gäng med sig. De ställde sig runt ”ringen” och väntade på att löjden skulle göra mos av mig. Men han hann aldrig visa vad han dög till. Jag träffade honom med en spikrak vänster rakt på näsan. Då inträffar det mest förbryllande:
Löjden – stor, stark och arrogant – slog händerna över ansiktet och började snyfta! Tårarna rörde inte mitt hjärta. Jag steg fram och gav honom en till. Då satt han sig på kanten av sandlådan och stortjöt. Ett tag trodde jag att löjdens polare skulle hoppa på mig. Men de var ytterst imponerade av mina två vänstrar och kom fram och ville visa sig vänliga. Och tro mig eller ej: de bjöd mig på lakrisciggaretter!
Ack ja! Det var ungdomens vår. Sedan dess har jag utkämpat hundratals fajteroch förhållandena har inte alltid varit så idylliska som den där gången utanför Skansen-biografen.
Bosse Högberg 1968
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar