tisdag 4 maj 2010

Jag var snabb som en iller och hård som en planka


Jag blev västsvensk seniormästare i lättvikt så ung som jag var. Så kom SM och mitt första besök i Stockholm. Jag var nu 17år och man lät mig följa med till huvudstaden mest för att visa mig lite uppmuntran. I sällskapet hade vi tre ”givna” svenska mästare – min bror Evert Högberg, Roland Weissbrodt och Verner Wasen.
Första kvällen vann jag stort i Eriksdalshallen medan de tre ”givna” förlorade. Följden blev att de fick åka hem, medan jag drog in i deras flotta rum på Malmen.
Stimulerad av denna sociala framgång vann jag även min andra match på en dundrande knock out. Den var så pass hård att jag hyste allvariga bekymmer för min motståndare. Sen kunde inget stoppa mig och jag kom hem till Götet igen som ny korad svensk mästare.
-Är den där lille snorungen boxare! Sa en del gott folk och betraktade mig ogillande.
Jag var kanske ingen imponerande företeelse fysiskt sätt, enligt tidningarna, men jag var snabb som en iller och hård som en planka. Jag hade ett blixtrande fighterhumör och så var jag ”hungrig”. Jag var bokstavligt talat fast besluten att ”slå” mig fram i världen. Man måste ju använda det man har. Jag hade inga fina skolor, men mina hårda nypor, min oräddhet och min energi när det gällde träningskulle hjälpa mig. För mej är hela världen en boxningsring.
Bosse Högberg 1968

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar