Den spanska natten över tjurfäktningsarenan Plaza de Toros var mörk och från ena ringhörnan lyste onda ögon. Dessa ögon tillhörde Bo Högberg. Han såg ut som en kines just uppstigen från en djonk i Shanghai med sin långa, tvinnade mustasch och sitt kilformade ansikte. Hotfullt. Det var som om han försökte skrämma sin opponent, den 26 åriga Jose Duran, en mörk, hårfager spanjor med klassik skön profil, till synes helt obemärkt efter 52 matcher i den hårda hanteringen i ringen. Men Jose såg lugn och samlad ut. Han log vänligt mot Ingemar Johansson när vår ex champion hälsa på honom. Därefter vände han ryggen till Högberg och koncentrerade sig.
Högberg stod orörlig som en bistod och stirrade rakt fram. Men man märkte att överkroppen hävde sig upp och ner och han hade hjärtklappning. Nervositet? Kanske. Litet. Det var dock fem år sedan han senast befann sig i samma situation och nu hade det ögonblicket kommit när det inte lönade sig att snacka längre. Nävarna skulle tala.
Vi hade nyss fått boxarnas vikter av speakern, Högberg. Som såg överraskande vältrimmad ut 70,5 kilo. Duran 69,5.
”jag är blodstörstig!” Det hade Högberg sagt i förväg. Hatet, som lagrats inom honom, mot allt djävulskap på denna jord. Det skulle gå ut över Jose Duran
Mallorca 1973
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar