Men jag bara gick

SE var med Bosse under rättegångstiden i Göteborg. Vad vi såg? Ett darrande nervvrak i behov av läkarvård? En människa som borde sinnesundersökas? Knappas!
En kväll när vi sa och snackade över ett glas öl gav Bosse förklaringen till sitt uppträdande.
Varför han smet fyra gånger från rättsalen, varför han så öppet visade sin avsmak för rättens tjänare.
Så här sa han.
-När jag fick kallelsen till den här rättegången sa jag ”Varför ska jag åka dit? Det hela är ju en ända stor maskhållning! Myndigheterna vill sätta dit mej, punkt och slut.” Men Anita tyckte att jag skulle åka ned hit. Okey, sa jag, det kan jag väl göra. Men jag tänker fan i mej inte sitta vattenkammad och hyfsad och bara tacka och ta emot alla snytingar under bältet.
-När jag satt där i rätten första dagen och hörde allt dösnacket från åklagaren och advokater blev jag mer och mer förbannad. Jag tänkte på det svenska auktoritetstänkandet. Folk kryper för kyrka och stat och annan överhöghet, tackar och tar emot utan att ens säga amen.
-Varför tänkte jag. Reste mej och gick ut. Jag hörde hur åklagare och rättens ordförande flämtade till, men jag bara gick.

Bosse Högberg 1968