
Under en av mina första utflykter utomlands hade min vän Ingemar Berg och jag tagit en buss till Ravenna i Italien. Där mönstrade vi på en båt. Besättningen var en brokig samling. Bland annat fanns det två italienare ombord, en var boxare, en annan vanlig slagskämpe.
I Port Said hade jag landpermission. En natt när jag kom knallande ned till båten höll det två italienarna på att misshandla en liten mässkalle på hamnområdet. Det kunde jag inte tolerera. Jag klappa till den ene italienaren så han stod på öronen och blev liggande. Medan jag var sysselsatt med honom fick italienare nr 2 tag i en tom vinflaska. Den slog han i huvudet på mig bakifrån. Bom! Sa det bara. Jag blev rödögd och blodet rann förstås.
Italienaren blev rädd och sprang. Jag efter. Han kutade ombord och försvann ner i maskinrummet. Jag gick inte efter. Tänkte på alla skiftnycklar och andra tunga redskap som fanns där nere. I stället så gick jag och lade mig. Hela natten satt Ingemar och ojade sig.
- Du blöder…. Du blöder Bosse!
Visst blödde jag men jag mådde inte illa. Jag hade fått bevis för att jag tålde mycket. En av våra kamrater kom och talade om att italienaren gick omkring i matsalen med en stor förskärare och talade om för alla och en var att han skulle sprätta upp magen på mig. Jag steg då upp, tog ett bord, bröt av ena benet och gick ut i korridoren.
I en kvart letade jag efter italienaren. Som tur var hittade jag honom inte, för jag hade beslutat att fixa honom en gång för alla.
När jag med det blodiga bandaget om huvudet nästa dag kom ner i mässen satt italienaren där och hånflinade och stöddig. Jag brydde mig inte om honom. Då sa han:
- Ska du följa med ut på däck?
Samtidigt blixtrade något förbi mitt ansikte på bara ett par centimeters avstånd. Italienaren hade försökt hugga mig i nyllet med en gaffel.
Nu måste ju något göras. Jag fick in en perfekt vänster och där låg italienaren på durken med gaffeln i hand. Det var exakt samma vänster som jag fällde Fabio Bettino med i Kungliga hallen i Stockholm 1966. Min ”italienska” vänster! Med klockren träff.
Bosse Högberg 1968