Dikt som Bosse skrev på kåken till Liz

Dikt som Bosse skrev på kåken till Liz

Bosse - Min cellkompis fick läsa dikten först innan jag skicka den till Liz. Är det Kafka? Frågade han. Nä det är Högberg sa jag.

”DE kom vid middagstiden när solen stod högst. Natten hade varit underbar. Ända sedan den mörkblå skymningen sänkte sig och svepte in jorden i stilla ro.
När varma solstrålar speglade sig i gyttjeblankt flodvatten kom HAN ut. HANS ansikte var blodigt. Det såg ut som DE slagit honom. Det var riktigt. HAN hade blivit slagen för att han inte gick med frivilligt, och efteråt sa DE:
VI var tvungna att slå honom fastän vi inte ville. DE sa så, men ingen trodde DEM, för alla visste att DE tyckte om att slå mycket och hårt.
HAN hade vetat att DE skulle komma och HAN hade levt för att tillvarata varje dag HAN fått, sedan han hade vetat att DE skulle ta honom DIT.
Folket såg att HAN gick mellan DEM och HAN gick stapplande som om all kraft runnit ur honom. HANS vanliga kraftfulla gång var borta. Folket kunde inte se vad DE gjort, men blodet rann ner efter benen på honom och fick hans skor att klafsa.
HAN själv och alla de andra visste att HAN var på väg DIT, därifrån alla bäres ut. ALLA! Sista biten skrek HAN, men INGEN ville höra hans skrik.
När HAN kom DIT tystnade HANS skrik, och ALLA levde vidare som inget hänt…”
Bosse Högberg 1972