måndag 29 mars 2010

Jag älskar det där ljudet. ”Dong”, du vet när gong gongen går.


Varför gör du comeback Bosse
- Inte för att jag behöver pengarna, precis. Men dom gör ju inte ont heller. Och du vet att jag älskar det där ljudet. ”Dong”, du vet när gong gongen går. När man vet att nu har man alla skitsnackare och dösnackare någonstans nedan för sig, och nu beror det bara på en själv. Tidningarna skrev alltid att Bosse gav publiken allt. I helvete, jag gav väl fan i publiken. Som den där fransmannen som slog av mig käken i tredje ronden 1966. EM-matchen. Den bara small av som en torr gren.
Jag gick där med käften halvöppen och snappade efter luft och det sprängvärkte i skallen. Nu är du finito, Bosse, tänkte jag. Nu får du packa ihop. Men så såg jag den andra killens mördarblick när han flög på mig för att sänka mig. Då hatade jag honom. Och tänkte: Han ska inte ha någon knockoutseger. Inte den. Därför höll jag mej uppe dom femton ronderna. För jag hatade. Inte för publiken.

Bosse Högberg 1972

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar