Fan vad man saknar sådana figurer

Skrivet av Bengt Bedrup

Bosse Högberg var ingen stor tekniker, men han var en lysande fighter ut i fingerspetsarna och rent yrkesmässigt den mest idealiska boxare vi haft. Sedan kan man ju diskutera hur mycket man vill om lämplighet av att gardera sig med huvudet i ambitionen att själv få dela ut en och annan snyting.
Men Högberg slogs bildlikt talat alltid med alla vapen.
Jag glömmer inte hur han tidigt i en match blev svårt skadad i käkbenet vid en gala i Stockholm. Sekonden ville bryta men Högberg nekade och ingen vågade göra emot honom. Han gick ronderna ut i en stenhård fight och efteråt fick han föras direkt till sjukhus för reparation av brott på käkbenet.
Jag intervjuade honom i TV dagen efter och frågade om det här var vettigt. Det var ju et spel med hälsan han kunde ha fått svåra framtida men. Bosse Högberg svarade kort och koncist:

- Jag är Proffs! En av oss skall bäras ut ur ringen! Jag kan inte bara snacka – jag måste ge valuta för pengarna också…

Bo Högberg var ingalunda gjord av mjukost. Han hade det rätta psyket för sitt hårda game. Precis som den otrolige viljemänniskan Sixten Jernberg, vilken i avgörande skeden kunde plocka fram viljeresurser långt över det normala. Han var på sitt sätt lika skrämmande i sin aktion som killern Bosse Högberg.

Fan vad man saknar sådana figurer i dagens fjollsamhälle. På den tiden behövdes inga jävla idrottspsykologer.